Nicole Stobbe projekterar inte skolor som objektifierade. Hon projekterar dem som flexibla vardagsmaskiner för lärande, säkerhet och gemenskap, och hon gör det med en tydlig tro på teamarbete, användarmedverkan och att faktiskt komma tillbaka och lära sig av det man har byggt.
En skoluppgift i Berlin förändrade allt. Nicole Stobbe ombads att omforma ett bostadsprojekt, och plötsligt föll bitarna på plats. Hon ville inte designa monument. Hon ville designa vardagslivet.
I dag, nästan 18 år senare, leder hon arbetet med offentliga byggnader på Link Arkitektur Fredrikstad. Kontoret ligger i Norge, inte i Berlin. Det som var tänkt att bli ett tvåårigt äventyr efter studierna blev ett livsval. Och efter cirka 18 år i landet har hon utvecklat en tydlig signatur: arkitektur som först och främst fungerar för de människor som ska använda den.
Hennes väg in i arkitekturen kom inte från barndomens dröm om att "jag ska bli arkitekt", utan från ett skolprojekt. Nicole fick i uppgift att omvandla ett bostadsprojekt och insåg hur påtagligt arkitekturen påverkar andras vardag. Den upplevelsen - att ritningar faktiskt blir till rum som formar liv - tände gnistan.
Under sin studietid hade Stobbe också en mentor som specialiserade sig på organisk arkitektur. Detta synsätt hade en djupgående effekt. Naturen ska inte bara omge byggnaden, den ska forma den. Landskapet omkring oss har något att säga, om vi bara bryr oss om att lyssna. Det blev ett tankesätt som hon fortfarande bär med sig: att förstå platsen först, innan man bestämmer sig för formen.
Den inställningen tog hon med sig till Norge. Och Norge gav henne något i gengäld; projekt där naturens krafter inte är kulisser utan huvudpersoner.
Flakstad Primary School © Link Arkitektur Foto: Hundven Clements Photography
Stobbe tror att tiden för den ensamma arkitekten på toppen är över. "Jag tror att eran med stjärnarkitektur är över. Nu är det lagarbetet som räknas."
I hennes värld börjar bra byggnader med samtal, inte med skisser. När hon beskriver vad hon menar med användbarhet är hon kristallklar: "Vi bygger inte byggnader åt oss själva för att vi tycker att de ska vara fina. De ska först och främst vara funktionella för dem som ska använda dem och sedan inspirerande."
Det är därför varje skolprojekt börjar med att lyssna innan man designar. "Det viktigaste är att komma i kontakt med användarna", förklarar hon. "Vi har alltid workshops med elever, lärare och annan personal i början av skolprojekten." Elever, lärare och personal samlas runt bordet: vad behöver ni, vad fungerar inte idag och vad drömmer ni om?
Och det stannar inte där. När byggnaden är klar återvänder hon och hennes team. "Vi besöker projekten när de har varit i bruk ett tag, inte bara vid invigningen." Hon vill veta hur det faktiskt är i praktiken, eftersom de lärdomar som dras kommer att föras vidare till nästa projekt. "När man sitter och ritar blir det teoretiskt. När byggnaden är i bruk ser man vad som fungerar."
Flakstad Primary and Secondary School © Link Arkitektur Foto: Hundven Clements Photography
Moderna skolor handlar om mycket mer än klassrum. Stobbe ser dem som samhällets ankare, särskilt på landsbygden. "Skolan är mycket mer än en skola, särskilt på landsbygden i Norge. Den är hjärtat i lokalsamhället."
Detta får konsekvenser för arkitekturen: rummen måste kunna rymma flera funktioner, flera användare och flera rytmer. Skolorna måste fungera för inlärning under dagen, men också skapa liv och en känsla av tillhörighet utanför skoltid.
Samtidigt har själva undervisningen förändrats. Den traditionella skolmodellen är inte längre förutsättningen. "Tiden med en lärare längst fram och elever som sitter tysta och lugna är tack och lov förbi." Mer variation, mer rörelse, mer aktivitet. Och utrymmen som stöder både samarbete och koncentration.
I praktiken innebär det att man utformar en skola med flera olika typer av zoner: små nischer för koncentrerat arbete, större zoner för gruppaktiviteter och flexibla lösningar som kan ändras i takt med att behoven förändras. Eftersom framtiden inte är helt definierad. "Vi vet inte riktigt vad framtidens skola behöver, eleverna kan placeras i jobb som inte finns ännu."
Sedan kom projektet som testade allt: Flakstad grund- och gymnasieskola i Lofoten.
Ramarna var så snäva att det nästan lät som ett skrivfel. Teamet vann tävlingen strax före jul. Det första mötet hölls den första arbetsdagen i januari. Och byggnaden skulle levereras i december samma år.
Nicole säger att hon var tvungen att läsa det flera gånger. "Jag trodde nästan att det måste vara ett fel i anbudshandlingarna." Men det var korrekt.
Flakstad Primary and Secondary School © Link Arkitektur Foto: Hundven Clements Photography
Och så var det vinden. Lofotenvinden kommer från bergen, från havet, från alla håll. Den kan ändra riktning på några minuter. Att utforma ett utomhusområde där barn faktiskt kan leka krävde mer än intuition.
Teamet använde sig av vindsimulering som ett viktigt designverktyg. "Vindanalysen var avgörande för om vi skulle få ett riktigt bra projekt eller inte." Processen var iterativ: man testade volymer, justerade vinklar och form och arbetade sig gradvis fram till en byggnad som inte skapade onödig turbulens och som fungerade som ett vindskydd på platsen.
Hon beskriver det nästan som en dialog med modellen: "Vi testade volymen med vindstudier och justerade: 'Nej, nu blir det för mycket turbulens'." Ett viktigt steg var att undvika 90 grader och skarpa hålrum och kanter.
"Vi ville inte ha någon baksida. Alla sidor måste ha kvalitet." Resultatet blev en byggnad där utomhusytorna är mer användbara, oavsett väder. "Oavsett vilket väderstreck vinden kommer ifrån ska det alltid finnas en skyddad sida."
Valet av material var lika mycket en reaktion på tidsbristen som en arkitektonisk önskan. "Hela byggnaden och fasaden är tillverkad av trä." För att klara tidsfristen var teamet tvunget att rationalisera på ett smart sätt. "Massivt trä blev ett sätt att rationalisera för att klara tidsfristen."
De valde en lösning som inte var "beprövad" i skolprojekt på det här sättet. "Vi hade redan erfarenhet av massivt trä, men här var vi tvungna att gå mycket längre. Innerväggarna byggdes som sandwichelement i massivt trä, på ett sätt som inte hade testats tidigare i ett sådant här skolprojekt." Detta skapade osäkerhet, bland annat när det gällde akustiken. "Vi var nervösa för ljudförhållandena, men vi arbetade tvärvetenskapligt med konsulterna och entreprenören för att lösa alla detaljer tillsammans."
Fördelarna var stora: prefabricerade element utan behov av gjutning och prefabricerade ytor innebar att tiden på plats minskade kraftigt. "Prefabriceringen innebar att de väggar som sattes upp också var de väggar som du ser i klassrummet." Färre faser, mindre omarbetning, mer kontroll.
Läs mer om prefabricerade element och hur precut kan öka lönsamheten och hållbarheten i byggprojekt.
När tidsplanen inte tillåter den vanliga linjära processen måste man arbeta på ett annat sätt. I Flakstad var man tvungen att genomföra workshops, detaljprojektering och beslutsfattande samtidigt. "Vi hade inte tid med en traditionell process, utan var tvungna att arbeta mer parallellt."
Teamet träffades fysiskt på plats under intensiva perioder när de bodde tillsammans, till och med under covid, för att hålla trycket uppe och säkerställa framsteg. Nicole beskriver en process där det var avgörande att vara lösningsorienterad, snabb med att fastställa och trygg i samarbetet.
“Peyma Entreprenør var helt enkelt en fantastisk samarbetspartner genom hela projektet.” De stod för stora delar av utförandet på byggplatsen, medan själva massivträ-elementen levererades prefabricerade från en extern leverantör. Det täta samspelet mellan entreprenör, leverantör och resten av teamet gjorde det möjligt att hålla tempot uppe utan att tumma på kvaliteten.
Flakstad Primary and Secondary School © Link Arkitektur Foto: Hundven Clements Photography
Stobbe pekar på en faktor som avgörande; kulturen i projektet. "Kommunikation och humor var avgörande. Det var en lätt och god stämning i projektet." När det är skarpt läge betyder relationer mer än man kan tro. "Det är viktigt att man känner människorna bakom, inte bara rollerna. När man skapar den relationen sträcker sig människor lite längre."
Nicole berättar om hur lokalbefolkningen välkomnade dem. "I början var folk skeptiska: "Skola på 1-2-3? Vi skulle liksom bara komma in och sätta upp en skola på under ett år." Men vändpunkten kom när de prefabricerade elementen anlände och alla såg hur vägg efter vägg sattes upp. "Lokalbefolkningen vände sig om när de prefabricerade elementen anlände, sedan såg alla hur snabbt det gick."
Engagemanget växte och kommunen blev involverad på ett sätt som satte spår. "Bygglovsansökan måste godkännas", säger Nicole och ler när hon minns hur borgmästaren gjorde kafferundor i grannskapet och delade ut grannmeddelandet personligen. Och lokalbefolkningen som stöttade alla som arbetade: "Det lokala kaféet lagade varm mat till byggarbetsplatsen varje dag."
Projektet fick ambassadörer långt utanför projektgruppen. Och det gjorde något med energin: "När många människor vill samma sak blir det lättare att uppnå det som ser omöjligt ut." Nicole ler stolt när hon berättar om hur alla slöt upp kring byggarbetsplatsen.
Flakstad Primary and Secondary School © Link Arkitektur Foto: Hundven Clements Photography
Förutom sina projekt i Norge sitter Stobbe i den internationella juryn för IAKS, Internationella olympiska kommitténs arkitekturpris för sport- och fritidsanläggningar. Där träffar hon kollegor från bland annat Mexiko, Kanada och Storbritannien och får ett viktigt perspektiv utifrån.
Hon upplever att skandinavisk arkitektur, inte minst användningen av massivt trä, uppmärksammas utanför Norden. Internationellt ses uttrycket ofta som särpräglat och attraktivt. Stobbe säger: "Den skandinaviska stilen uppfattas som ganska unik internationellt." Samtidigt ser hon också områden där vi kan lära oss: I vissa länder, som till exempel Kanada, är sport och kultur mer integrerat i lokalsamhället. "Det är där vi kan hitta inspiration." säger hon.
När Stobbe ska sammanfatta Flakstadprojektet landar hon i en mening som inkluderar tidspress, arktiskt klimat, prefabricerat trä och mänskligt samspel:
"Allt är möjligt om alla vill det."
Det låter enkelt. Men meningen omfattar elva månader av parallella processer, kaffe med grannar och en projektkultur där alla letade efter lösningar i stället för att peka ut.
Och den förkroppsligar en övertygelse: arkitektur handlar inte om briljanta individer, utan om vad vi åstadkommer tillsammans.